”Livet ger inga garantier, men varje ögonblick räknas” #blogg100 31/100

Idag för 15 år sedan födde jag mitt första barn, Isac. En långdragen förlossning där jag efter ca 36 timmar fick honom i min famn med 8 minuter kvar till 1 april=) Ville absolut inte att han skulle födas 1 april, han var ju inget skämt…

Uppe på bb, några timmar senare tyckte jag att Isac var skvättig och väldigt väldigt trött…men allt var normalt enligt personalen, men min oro slutade inte och jag tyckte han blev kall så jag ringde på personalen igen vilket jag är evigt tacksam att jag gjorde eftersom att jag inte ville störa, inte verka som den oroliga förstföderskan.

När personalen kom in blev det kaos, hon tog med sig Isac ut och sa att de skulle genomföra några undersökningar…och det var väldigt märkligt att de inte hittade de rätta apparaterna…jag kände direkt att detta är något alldeles speciellt….vilket det också var! Barnläkaren träffade barnhjärtspecialisten i personalhissen med Isac i famnen och de sprang in till ultraljudapparaten och kunde snabbt konstatera att Isac hade ett av de allvarligaste hjärtfel man kan födas och överleva med. 

Det var dock mycket kritiskt, jag minns fortfarande lukten, ljudet och stämningen när hjärtspecialisten säger att vårt barn har stor risk att inte överleva natten men att han måste transporteras till Lund i ambulansflyg och att vi föräldrar inte fick komma med, då det inte fanns plats på flyget. Ett avgrundsvrål steg upp, det var som att stå fullständigt utanför mig själv och höra på overkliga fraser och det ända jag tänkte på var att det var det värsta aprilskämtet jag någonsin hade hört….

17 timmar gammal tar de av Isac sina kläder, som den längtande modern hade köpt i förväg, från Polarn och pyret, de satte på honom fula landstingskläder där det stod ”tillhör landstinget” och sedan började de sätta nålar i honom och pumpa in medicin för att ductus inte skulle stänga innan de kom fram till Lund. 19 timmar gammal är det bara jag och min man kvar, alldeles tomma och vi fick välja om vi ville bli väckta under natten för att få reda på om Isac hade överlevt flygturen….

Dagen därpå fick vi åka reguljärt flyg ner till Lund, leta upp vår son i en helt ny miljö och hitta honom på neonatalavdelning där han låg i en plastbalja med massor av monitorer kopplade till honom. Min första reaktion var att slita upp honom för att han skulle känna att mamma inte hade övergett honom, att nu skulle allt bli bra, men det tog tid innan jag fick ta upp honom…det var flera stycken som hjäpte till och nu startade vårt liv tillsammans som var till 100% beroende av andra, deras kompetens, deras arbetsmoral, deras vilja att sträcka sig längre än att bara göra en lagom och good enough arbetsdag.

En kort stund efteråt kom tre mycket allvarliga läkare in i rummet och ville ha med oss ut för att prata. De började med att visa hur ett normalt hjärta såg ut och hur Isacs hjärta såg ut. De ställde sedan frågan om vi ville låta honom somna in, då läget var oerhört kritiskt. De erbjöd nöddop men där slog jag ifrån mig, jag har min barndomstro och kan aldrig någonsin tro på att min vackre son med ett så vackert och unikt hjärta inte skulle bli välkomnad in i himlen om han inte överlevde.

Läkarna garanterade inte att Isac skulle överleva den första av tre stora operationer och om han överlevde denna så hade han 50% chans att överleva fram till den andra operationen som skulle ske efter ca 6 månader. Sedan, om han överlevde den så skulle det gå ca 1 år fram till nästa, den tredje planerade operationen, men det var helt beroende på om hans lungartärtryck skulle vara så pass bra att de kunde operera…annars var det inte något att göra.

Vi svarade förståss, har han ett uns av en chans så gör allt ni kan! Och det gjorde de. När Isac var 3,5 dygn genomförde han sin första operation som pågick i 8 timmar…jag kan inte med ord beskriva den känsla vi hade när vi pussade honom god natt och lät honom rullas in till operationssalen…utan att veta om han skulle komma ut levande.

Det samtalet, som kom där läkarna ringde upp och sa att nu får vi komma upp på barnIVA, var helt fantastiskt. Han levde – han hade överlevt första steget på en lång väg framöver, lycka och stor TACKSAMHET!

Det här är bara början på en lång och vinglig berättelse, som jag kommer återkomma till…det är fortfarande ett stort sår i själen, ett sår med en ruga/skorpa som precis när som helst kan gå upp och vi är på en sekund tillbaka i ett intensivvårdsrum i Lund, 100 mil hemifrån…

För er som har sett tv-serien: Rakt in i hjärtat vil jag bara säga att det klarade jag inte av, jag grät mig igenom första avsnittet och kan säga att vad det än visade så var det både värre och vackrare att genomgå detta kaos och vi är för alltid djupt tacksamma för den vård och den genuina kärlek som vi fick från hela teamet runt Isac, de är för alltid i våra hjärtan.

Vi hade turen som hade våra föräldrar i närheten, de ena i Vänersborg och de andra i Odense, så vi fick träffa och vara med dem så ofta de kunde vara hos oss.

Min mamma sa en av dagarna när det kändes som mest uppgivet att

”Livet ger inga garantier, men varje ögonblick räknas”

Det citatet kommer för alltid att vara inristat i mitt hjärta!