Att våga lyfta på locket på barnen och se deras fulla potential, kräver mod och visioner och massor av hjärta

Under senaste #afkUmeå avslutades dagarna med de vi jobbar för och med, nämligen barnen. Vi startade eventets första dag med en privat hälsning från vår generaldirektör på Skolverket, Anna Ekström samt Gustav Fridolin, utbildningsminister, fick dra igång dag 2 med en privat hälsning på länk till vårt event. Som en röd tråd löpte lärandet, möjligheterna och visionerna genom dessa dagar och vad kunde då inte vara bättre lämpat att avsluta med barnen?

Under en period har jag och min kollega, Carola Granberg, arbetat med #TalasomTed i årskurs 5, som är min gamla klass. Eller, ja…jag initierade uppgiften och Carola genomförde den…rätt ska vara rätt=)

Jag hade denna klass från ettan till trean, och det är verkligen en grupp som jag har nära mitt hjärta. Så oerhört mycket arbete den krävde, så tydliga individer, så många som kände sig osäkra men inte desto mindre, en grupp med ett oerhört stort hjärta! Jag kunde göra i stort sett vad som helst med denna grupp och jag säger skämtsamt att de är mina försökskaniner, för jag vet att var och en av dem ger sig hän i de uppgifter de blir utfordrade med, var och en på sitt sätt.

I klassen finns det 25 barn, var och en med sin historia. Jag visste att det fanns otroliga historier inom barnen och att de förhoppningsvis ville ta tillfället i akt att sätta ord på de tankar och känslor de besitter. För några av barnen blev det byta av tema ett par gånger under projektet kanske pga att det blev för starkt, att tankarna blev för ledsamma och att de inte ville dela med sig dem innan de var klara för det. Oerhört viktigt att förmedla att det är okej, det handlar om ensamhet, saknad av sin pappa, adoption och huruvida man varit det barn som har gjort illa andra barns självförtroende och tacksamheten att kunna ha ändrat riktning i livet…ja i varande unge finns det en historia, en historia som påverkar individen varje dag, som uppfyller dens tankar och känslor.

Fem av klassens fantastiska barn ville dela med sig av sina tal under #afkUmeå och jag är djupt tacksam över det.

I talen fick vi veta hur det känns att ha en lillebror som måste operera bort en tumör i hjärnan, hur det känns att inte kunna fler än 3 svenska ord och man vill leka med kompisar, hur det känns när man är rädd för att ens föräldrar ska skilja sig, hur det känns att få redan på en tisdag kl 7 vid frukostbordet att man ska flytta och byta skola och hur det känns att flytta från en grupp i förskoleklass och till en annan på en helt annan skola och vara rädd för att man inte ska få några vänner….

Publiken var rörd, tårar rann ner för kinderna och moderatorn, dvs jag, hade svårt att få min röst att hålla sig stark genom  snyftningarna…barn, de är de bästa vi har!

Vet ni hur det känns…att få det stora uppdraget att få vara dessa barn lärare?

Vilka skatter de är och så grymt tacksam jag är för att få vara en del av deras liv under tiden de växer upp till fortsatt fantastiska individer som kommer göra skillnad för sig själva och för andra människor.

Vilka skatter de är och så grymt tacksam jag är för att få vara en del av deras liv under tiden de växer upp till fortsatt fantastiska individer som kommer göra skillnad för andra människor.