Tydligt för mig har genom åren blivit att varje människa tar beslut utifrån vad som då, just då och i deras kontext känns rätt för dem och det gör det hela både lättare och svårare att förstå människors olika val. Vi har alla olika plattformar som vi står på, en del lite mindre och andra lite större. Vi är alla också olika benägna att gå utanför vår plattform och "hälsa på" hos andra.
Det är en av de stora vinster jag har som lärare, att jag får lov att dagligen möta så många olika människor i deras verklighet och jag lär mig något nytt varje dag-inte bara som en kliché utan på riktigt! Antingen om andra men även om mig själv i relationen till andra där allas upplevelser kan vara olika men ändå för oss alla sanna. Detta kan leda till konflikter men med stöd och handledning kan samförstånd infinna sig och de olika upplevelserna kan ge förståelse för varandras utgångslägen och då har vi fått en vinst.
Dessa tankar blev tydliga idag när jag läste boken Sofies historia av Jojo Moyes, som skildrar livet hos en kvinna under första världskriget och tyskarnas beläggning av Frankrike. Det är en innerlig historia och jag blir på nytt varse att jag fullständigt älskar skildringar av personer och deras livssituation under krig. Det gör att jag klär den torftiga historieundervisning jag fick under mina skolår. Torftig, inte pga dåliga lärare utan pga det stora stoff som skulle gås igenom kronologiskt enligt dåvarande Lgr80. Jag tror att jag hade tur som hade fantastiska historieberättare för mitt eget intresse startade för ämnet, men det är i vuxen ålder jag inser att detta ämne måste förändras för att vi ska få det vi vill ha, nämligen ungdomar som lär sig historien för att aldrig upprepa de hemskheter som har hänt genom tiderna. Men hur ska vi få till det genom att undervisa om hur olika krig medförde att vi fick Halland eller blev av med det? Vi känner ingenting kring det, historien berättas utifrån de kungar vi haft och jag vet personligen att den samme kung som hyllas av svenskarna hatas av danskarna för de övergrepp som gjordes på folket där.
Historien upplevs olika....men på vilket sätt?
En annan bok som gjorde mig varse detta på djupet var Morgon i Jenin av Susan Abdulhawa
som på ett naket och mycket vackert, dock stundtals groteskt sätt beskriver livet för människor i Palestina och Israel och jag anser den boken är ett måste för alla som undervisar i svensk skola idag. Vi måste få en djupare förståelse för de känslor som finns i människor som levt generation efter generation i krigets Palestina och Israel. Vi behöver få känna de känslor som de människorna har för att kunna bemöta våra barn och deras föräldrar. Det är inte vår sak att värdera eller bedöma vem som har mest rätt i denna konflikt, det är inte ens viktigt vad vi tycker när vi tar emot våra elever från olika krigszoner i världen.
Hur får vi ungdomar att se vikten av konsekvenser av handlande?
Vi måste känna, vi måste få de enskilda personernas historier, vi måste klä historien i de personlig upplevelser som skildras i böckerna men även i nutidens händelser som kommer bli historia.
En av mina fina vänner i det utvidgade kollegiet Lotta Karlsson aka @frokenFlipp
undervisar sina elever med denna känsla som jag önskar alla ungdomar fick ta del av och jag känner efter att ha läst hennes blogginlägg att jag önskar jag vore en elev i hennes klassrum. Här är hennes blogg
Denna video gjorde Lotta med sina elever i våras då världen blev varse att massor av flickor kidnappats och förts bort från sina familjer i Nigeria. Förmodligen blev detta mer djupgående kunskap och födde mer ödmjukhet hos eleverna än vad Vasatiden hade gjort. Heja dig Lotta som vågar och sprider ditt underbara sätt att arbeta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar