Jag längtar efter var och en av er! #blogg100 4/100

En lång dag är på väg mot sitt slut och jag har just suttit och småpratat med dottern som råkade somna i bilen på väg hem från Sundsvall och en dag på IKEA, och därför är alldeles fööööööör pigg för att gå i säng!!! Ja herregud, här åker man 60 mil tur och retur för att gå på Ikea och bli av med tusenlappar helt frivilligt! Galet, galet, men ändå fantastiskt roligt då ungarna är fastspända i bilen och inte kan gå iväg mitt i ett samtal….=) Riktigt roligt var det att springa på en Twän (Twitter+vän) från Sundsvall som faktiskt var med på #afkUmeå som vi i #skolvåren anordnade i slutet av januari. Vad gjorde jag utan mitt utvidgade kollegium?

Jag har FANTASTISKA kollegor som jag träffar varje frisk arbetsdag, och utan dem skulle jag inte njuta lika mycket av mitt jobb som jag gör, tro mig!. De är och har blivit mina vänner och när jag för ett par veckor sedan blev överraskad med en otroligt fin krya-på-dig bukett var det tårar som rann (och ni som känner mig vet ju hur det brukar se ut, men det är inte desto mindre ärligt). Jag skrev ett tack-mejl och formulerade mig på något liknande sätt: “Jag längtar efter var och en av er!”  Var och en - där kom det igen! Jag vill att skolan ska vara för VAR OCH EN och jag vill att mina närmaste kollegor ska känna att jag tycker om precis var och en, fast det kan ta sig olika uttryck, men oj, vad jag saknar “tjötet” i soffan i personalrummet, hänga i dörröppningen hos vår speclärare, stanna upp i korridoren och slänga några ord….för hur konstigt det än är så är det faktiskt inte mitt utvidgade kollegium som jag saknar...för de har ju funnits med hela tiden, precis som vanligt, sittande i soffan, inne i min telefon=). Jag har kanske än mer njutit av samtalen, de långa trådarna med djupgående tankar om hur skolan skulle kunna se ut om vi började om från scratch, om hur jag kan nå än längre med mina elever som är i behov av extra språkbad, fördjupning i matematikens labyrinter, och för mig att påminnas om små guldkorn av pedagogiska stunder i att läsa en mening på twitter som går så här: “Regnet kändes med ens extra blött och tuggan gräs jag tog i förbifarten smakade våt jord” ur boken Vitnos. Mmmm änner ni doften? Ser ni miljön?

Idag ett fint samtal med 3 av mina nära kollegor, förstelärare i Nyköping, Ängelholm och Leksand där vi försöker peppa varandra och utvecklas alltmer tillsammans fast ändå så långt ifrån.

Avstånd….inte så långa faktiskt….med teknikens hjälp, om man inte är så galen som jag som satte mig i en bil och drog till IKEA………..från Umeå till Sundsvall och hem igen!!!

Gagnar det mig? #blogg100 3/100

En lång och gråtrist dag, sportlov, ska vara massor av snö och sol från en klarblå himmel och jag ska inte alls ha vätska kvar i lungan efter 2 månaders sjukdom. Barnen ska tralla och vilja ut och leka i snön och komma in alldeles rödmosiga för att äta nybakade bullar och dricka varm choklad med vispgrädde…...Ninna! Vakna!!! Livet handlar inte om OM...om det hade varit fint väder och snö, OM barnen hade varit 6 och 8 år och inte 13 o 15, OM jag bara hade varit frisk, OM...OM...OM nä! För livet det är här och nu!

Jag fick en bild sänd från min syster som befinner sig i Thailand, eller paradiset som hon kallar det...och jag skrev skojsamt ett svar om att den vita stranden och solen brände hål på mina näthinnor så jag behövde skyndsamt stänga ner mobilen igen….för att gå in på instagram och se den ena fantastiska fjällbilden efter den andra på sportlovsfirande vänner….och vet ni...att där någonstans dök det upp en fråga som en vän upprepar för mig då och då...nämligen “gagnar det mig att önska att det vore annorlunda?” och svaret kom blixtsnabbt - nej det gagnar inte mig!

Nu ska jag berätta vad som istället gagnade mig idag!

Mina barn har varit på gott humör hela dagen, vi har skrattat tillsammans, de har kommit självmant och velat prata om ditten och datten, jag har haft ett långt och härligt telefonsamtal med min mamma som bor 100 mil ifrån mig och min lunga har inte krånglat alltför mycket. Det har varit en bra dag.

När jag ska sätta mig och formulera dagens blogginlägg kollar jag runt på facebook och twitter och ser att jag nämns där av en vän som jag haft ett ytterligare coachande samtal med idag, samma vän som jag pratade med igår och hennes tacksamhet för att jag fanns där för henne när hennes ork tagit slut, hennes idéer redan var prövade utan framgång då sprider sig värmen i själen! “En skola för var och en!” Läs hennes blogginlägg här

Men det bästa av allt idag var nog ändå familjekvällen med en hård omgång Monopol….även om vi inte behöver prata om vem som vann eller inte=)…..för att vara närvarande med sina allra närmaste...det kan inte en kritvit strand eller knallblå himmel över fjälltoppar slå i brådrasket!

“När du dansar, skrattar din själ”

En dag i #skolvårens tecken #blogg100 2/100

Haha, redan andra dagen har jag svårigheter att bestämma mig för vad jag ska skriva om i denna bloggutmaning #blogg100

Har spenderat en väldigt lugn dag hemma, med mina barn som även de har sportlov. De har verkligen haft behov av att ta det lugnt, och har legat i var sin soffa med hörlurar och telefonerna i full huggning….skönt för då är det ju helt legalt att även jag har pysslat på med min telefon=)

Jag är en av Back Office i #skolvåren och dagen har gått i Skolvårens tecken.

Vi håller på att organisera oss för vårt tredje år i Almedalen...det finns mycket att trixa med inför denna fantastiska vecka som i år inte kommer att handla om “supervalåret” som förra åren utan förhoppningsvis kommer mer fokus ligga på görandet och visionerna för samhället och vi i Skolvåren kommer att vara där det händer!

Vi hade en #afk här i Umeå för en månad sedan, om det kan du läsa här. Idag ramlade det in ett gästblogginlägg från en av deltagarna, ett inlägg som doftar mod och visioner och värme för skolan, lärandet och det fantastiska med att vara lärare för nutidens framtida vuxna.

På kvällskvisten, en hangout med en vän, även denna lärare, som behövde hjälp att hitta vägen till att nå ett barn som behövde lite mer omsorg än andra barn i nuläget. Vi i #skolvåren står för att skolan ska vara en skola för var och en och inte bara en skola för ALLA, då det går att gömma sig bakom. Alla känner vi väl till “allas ansvar” och “din mamma jobbar inte här” osv...Nej skolan, hur den än ser ut som organisation, ska verka för att varenda unge ska känna att skolan är till för den, att varenda unge ska gå igenom skolsystemet med bibehållet självförtroende med känslan att kunna nå sina drömmars mål. Det är en ära att få lov att samtala om hur vi kan tänka en extra gång kring ett barn som tydligt visar tecken på tvivel. Det är vad allt handlar om: att visa att framtiden skapas av mod och visioner och att vi  vill vara med hela vägen, vi tror på dig!

Här är ett tidigare inlägg från mig där jag skriver om "Tala som Ted" som nämns i Malins blogginlägg

Lite tankar så här på kvällskvisten…

//Ninna

Att få saker gjorda #blogg100

#blogg100, något nytt och spännande

Jag har varit sjukskriven hela den här terminen förutom 5 arbetsdagar. Det har gett mig enormt mycket tid att tänka och fundera på saker som jag aldrig hinner göra annars när ekorrhjulet är i full gång. Det har funnits massor av tid att göra andra saker och spännande projekt att ta tag i, såsom att göra fotoböcker till barnen…jag tar oerhört många bilder, är uppvuxen med en far som alltid haft kameran i sin hand, och tar nästan varje tillfälle i akt att titta igenom några fotoalbum hemma i föräldrahemmet då jag hälsar på. Minnen väcks till liv och helt plötsligt blir allt så djupt, tankar, känslor och funderingar jag hade när jag var liten, de väcks upp på nytt. Varför har jag inte gjort fotoalbum till mina barn? Vi har ju tusen och åter tusentals bilder på dem….digitalt! Nu fick det alltså bli tid för att göra fotoböcker! Shit vilken tid det tog att göra tre album! Men så fantastiskt roligt det var att minnas, återuppleva allt vi gjort tillsammans med barnen och fantastiskt att se hur fint de växer upp och utvecklas. 

Nyss kom jag ut från dotterns rum efter en fin stund tillsammans, där hon fått de tre böckerna och jag såg att hon blev så glad för dem. Så härligt att få någonting klart, dela med sig och få glädje tillbaka och en skön känsla av att ta ett steg i taget. Detta måste jag lära mig att göra med allt möjligt annat.  Jag har en tendens att vilja för mycket på liten tid, klämma in allt mer, för det är ju så roligt! Många är mina projekt har slutat i känslan av misslyckande, stick i stäv mot hur jag ger råd till andra=) Att anta denna utmaning med ett blogginlägg om dagen i 100 dagar #blogg100 , är allt annat än jag, för jag har redan tänkt många gånger att jag inte kommer att lyckas, för så har det alltid sett ut för mig.

Men! Skillnaden mot förr är nu att jag försöker se det jag gör istället för vad jag inte gör. Klart är att jag hade kunnat göra tre fotoböcker till sonen också, hey! Jag hade kunnat göra ett för varje år…nu blev det ”bara” 2006-2008, men de blev gjorda i alla fall! Jag hade inte känt mig lika nöjd om jag hade börjat projekt utan att avsluta det och tänkt ”det är tanken som räknas”, för min dotter hade inte vetat om vad jag ägnat tid till och det hela skulle ha blivit missriktad energi.

Detta ska jag ta med mig in i mitt arbete framgent, att inte bara titta tillbaka på allt som inte blev gjort, eller saker som hade kunnat bli bättre, utan se vad som faktiskt blev, och vilka vinster det genererat. Jag har massor av idéer på gång, en idéspruta, det är jag det! Nu ska jag faktiskt ägna tid till och se vad jag faktiskt har gjort hittills och fördjupa tankarna för att ta mig, mina kollegor och mina elever längre fram, tillsammans. 

Jag ser verkligen fram emot det!

Kan du din kursplan?

Är kursplanen en tvångströja eller ett arbetsredskap?

Läs Anette Jahnkes viktiga text om kursplarna och vårt faktiska arbete med eleverna!

Massor av fantastiska engelskaböcker online att använda i undervisningen

Tülay tipsar om massor av engelska böcker på nätet

Se Tülays sida för fler spännande tips!

Att våga lyfta på locket på barnen och se deras fulla potential, kräver mod och visioner och massor av hjärta

Under senaste #afkUmeå avslutades dagarna med de vi jobbar för och med, nämligen barnen. Vi startade eventets första dag med en privat hälsning från vår generaldirektör på Skolverket, Anna Ekström samt Gustav Fridolin, utbildningsminister, fick dra igång dag 2 med en privat hälsning på länk till vårt event. Som en röd tråd löpte lärandet, möjligheterna och visionerna genom dessa dagar och vad kunde då inte vara bättre lämpat att avsluta med barnen?

Under en period har jag och min kollega, Carola Granberg, arbetat med #TalasomTed i årskurs 5, som är min gamla klass. Eller, ja…jag initierade uppgiften och Carola genomförde den…rätt ska vara rätt=)

Jag hade denna klass från ettan till trean, och det är verkligen en grupp som jag har nära mitt hjärta. Så oerhört mycket arbete den krävde, så tydliga individer, så många som kände sig osäkra men inte desto mindre, en grupp med ett oerhört stort hjärta! Jag kunde göra i stort sett vad som helst med denna grupp och jag säger skämtsamt att de är mina försökskaniner, för jag vet att var och en av dem ger sig hän i de uppgifter de blir utfordrade med, var och en på sitt sätt.

I klassen finns det 25 barn, var och en med sin historia. Jag visste att det fanns otroliga historier inom barnen och att de förhoppningsvis ville ta tillfället i akt att sätta ord på de tankar och känslor de besitter. För några av barnen blev det byta av tema ett par gånger under projektet kanske pga att det blev för starkt, att tankarna blev för ledsamma och att de inte ville dela med sig dem innan de var klara för det. Oerhört viktigt att förmedla att det är okej, det handlar om ensamhet, saknad av sin pappa, adoption och huruvida man varit det barn som har gjort illa andra barns självförtroende och tacksamheten att kunna ha ändrat riktning i livet…ja i varande unge finns det en historia, en historia som påverkar individen varje dag, som uppfyller dens tankar och känslor.

Fem av klassens fantastiska barn ville dela med sig av sina tal under #afkUmeå och jag är djupt tacksam över det.

I talen fick vi veta hur det känns att ha en lillebror som måste operera bort en tumör i hjärnan, hur det känns att inte kunna fler än 3 svenska ord och man vill leka med kompisar, hur det känns när man är rädd för att ens föräldrar ska skilja sig, hur det känns att få redan på en tisdag kl 7 vid frukostbordet att man ska flytta och byta skola och hur det känns att flytta från en grupp i förskoleklass och till en annan på en helt annan skola och vara rädd för att man inte ska få några vänner….

Publiken var rörd, tårar rann ner för kinderna och moderatorn, dvs jag, hade svårt att få min röst att hålla sig stark genom  snyftningarna…barn, de är de bästa vi har!

Vet ni hur det känns…att få det stora uppdraget att få vara dessa barn lärare?

Vilka skatter de är och så grymt tacksam jag är för att få vara en del av deras liv under tiden de växer upp till fortsatt fantastiska individer som kommer göra skillnad för sig själva och för andra människor.

Vilka skatter de är och så grymt tacksam jag är för att få vara en del av deras liv under tiden de växer upp till fortsatt fantastiska individer som kommer göra skillnad för andra människor.