Är det verkligen en utopi...?

En skola för var och en - smaka en stund på det...vad innebär det för dig? För varje elev i dina klasser, grupper, skolor? Vad betyder det i verkligheten?

Otaliga är de gånger vi fått höra att vi ska ha en likvärdig skola, en skola för alla….har vi det? Regeringen har förslag på att införa lärarassistenter så att lärare får vara lärare….jag snubblar nästan på dessa ord...vad innebär det då att vara lärare? Är vågskålen nu att vi ska tillbaka till tidigare katederundervisning där min största utmaning är att skapa fantastiska powerpoints och retoriska föredrag utan att ta in den verklighet eleverna befinner sig i? Nej, självklart inte...det är det ingen som har sagt, men det är så mycket större att vara lärare än att kunna punkta upp en massa aktiviteter som jag skulle kunna överlåta till någon annan. När verkligheten ser så annorlunda ut bara i olika klassrum på vår egen enhet...än mer kanske i stora skolan i stora staden mot lilla skolan i lilla byn.

Vi ska samarbeta, rektor ska ge möjlighet och reell tid till samarbete. So far so good. Men vad innebär samarbete då? Har alla klart för sig vad som JAG behöver göra för att nå samarbete på riktigt? Är arbetsbeskrivningen tydlig? Vem ansvarar för vad och när? Hur följs det upp? Lägg märke till att jag ännu håller mig på organisationen kring arbetet som är förutsättningarna för att varje elev ska nå så långt det bara är kognitivt möjligt...det är ju det som gäller...att varje elev ska nå så långt som är möjligt. I läroplanen står det: Utbildningen inom skolväsendet “ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära”...

Bildkälla: Skolinspektionen, Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten

Hur ser en skola på vetenskaplig grund ut? Hur ser en skolas organisation ut där tankarna bakom läroplanen och skollagen är verklighet och där varje elev ges alla de förutsättningar som hen har rätt till och som KÄNNER att skolan är till för just hen. Jag vet att vi har olika lång väg dit och jag vet också att det finns de som tycker att det är omöjligt….och kanske det är det i den befintliga organisation som vi har nu...där det finns ramverk för hur många elever som “går” på en lärare...Vi lappar och lagar systemet, hittar på nya befattningar och yrkesvägar inom skolan för att nå detsamma mål som jag beskriver här ovan. Vad skulle hända om vi faktiskt gav plats för fler lärare, gav förutsättningar för oss att arbeta på det sätt som vi tror på och VET fungerar…? Hade vi sett den ofantliga lärarkris vi nu har? Om omfördelningen av resurserna från de som används till att reparera de individer som utvecklat psykisk ohälsa i högre ålder fick vara förebyggande och realla inom skolväsendet från början…

Varför brinner jag för det här, kan man kanske fråga sig….här är en förklaring till mitt engagemang, ett av mina mest lästa blogginlägg...

Tro på att inne i dig finns det en magisk värld, våga gå in....vi hjälper dig!

På vår skola arbetar vi nu strukturerat för att nå en lite längre bit på vägen till att kunna ge fler elever känslan av KASAM - känsla av samhörighet. Detta arbete leds av rektor tillsammans med mig och min förstelärarkollega Helen på skolan. Vi kallar det “Inkluderande lärmiljöer för högre måluppfyllelse ”Arbetet sker under apt-tid och mellan dessa gånger och bygger på bl a LEVLA - materialet som är framtaget i Umeå kommun, där vår skola varit del i utprovningen av materialet. Det finns i sin helhet här: www.levla.nu  och är framtaget av Erik Rova, Anna Boman och Liselott Wihlbäck.
Det är ett gediget stödmaterial som kräver en del läsande men mycket lättanvänt när man väl sätter sig ner och funderar tillsammans kring det. Det finns ett riktigt bra kartläggningsmaterial för att kunna göra en beskrivning av den situation som råder- när en elev visar tecken på att må dåligt i skolan av olika anledningar, inlärningsmässigt och eller beteendemässigt med ett stort urval av åtgärder som både ges som förslag och länkar vidare till mer information.

Här gäller det att inte skjuta stolpe ut...genom att bara låta klasslärare sitta med materialet och sedan genomföra förändringar, nej det gäller SAMARBETE där varje person som på olika sätt är kring och med barnet är med i processen. Och det är här min grundtanke kommer in...när varje person som ansvarar för sin del i styrkedjan runt en elev inser sin viktighet, sin makt att kunna ge en elev en förändring så sker mirakel! Vid vår senaste apt blev jag alldeles rörd...efter flera tillfällen och hårt GEMENSAMT arbete mha observationer, samtal etc ha kommit fram till vilka åtgärder som ska tas, genomföras och följas upp för ett eller flera barn i varje arbetslag, sker nu ett arbete mot (eller för=)) det som vi alla (förhoppningsvis) vill se hos våra elever...nämligen ett barn med bibehållet självförtroende och en känsla av att vara viktig, vara lyssnad till, vara trygg och känna samhörighet trots sina eventuella svårigheter kunna utvecklas till den fantastiska krabat som den har rätt till och att senare i livet kunna säga att skolan , det var en viktig plats för mig, skolan var till för MIG.

Det här var några av mina tankar som jag ville dela med mig av idag...en lördag i slutet av påsklovet.. Flera av mina tankar om skola och lärande finns att läsa här: www.itinspiratoren.blogspot.se; http://pedagogvasterbotten.se/author/ninnakristiansen/

Facebook: Itinpiratören Ninna Kristiansen

Twitter: @ninkri

Vår klassblogg: www.ugglornasnaste.moobis.se

Jag utbildar mig nu till skolcoach, och har lång erfarenhet av att föreläsa om ledarskap och förhållningssätt i klassrummet. Vill du veta mer om det för konsultation eller eventuellt samarbete är du välkommen att kontakta mig:

ninna.kristiansen@gmail.com