I måndags var det då dags för skolans treor att starta med årets nationella prov. Som vanligt är det både spännande, känsligt och tämligen intressant.
Spännande- för eleven, då det är en ganska ny situation som så uttalat mäter mitt kunnande och spännande för pedagogen att se om fröna som satts under terminerna getts tillräcklig bördig jord för att kunna utvecklas till stadig, vacker planta.
Känsligt – för eleven, som av olika anledningar inte tror på sin egen förmåga, som kämpar med provångest och som inte kan prestera på en utvald tid, här och nu, och känsligt för pedagogerna för nu mäts det huruvida jag lyckats med det som sedan visas i lokala medier – hur skolan, dvs min undervisning lyckats…hur många procent under eller över kommunsnittet och rikssnittet resultaten visar.
Intressant – för eleven, som får lov att visa förmågor som är viktiga för livet och inte bara för en lektion/ ett tema eller efter avslutad kurs och för pedagogen, att utmanas att ännu mer lyfta blicken från ”det jag alltid har undervisat om” till att få råg i ryggen att undervisa med det formativa förhållningssättet som stärker varenda elev och möjliggör känslan av att lyckas.
När skolan som organisation får varje elev att känna sig lyckad, dvs komma in som den fantastiska unge den är som ettåring, till att komma ut som en HEL människa som 16-åring…DÅ kan vi säga att VI HAR LYCKATS!
För att visa min önskan hur dessa elever ska känna att de är lärande för hela livet tar jag hjälp av en av mina förebilder:
//Ninna aka @ninkri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar