Snälla vänd på mig, sa stenen..... "blogg100 5/100

Jag har kommit av mig lite...när det gäller föreläsandet. Jag är certifierad utbildare i Förhållningssätt och ledarskap i klassrummet. Det är en metodutbildning som hålls under en termin med 5 halvdagsträffar och egen praktik däremellan. Det är verkligen en föregångare till det som nu kallas för “kollegialt lärande” där fokus inte ligger på någon som mässar och håller föredrag utan det byggde på alla deltagares medverkan, ett givande och tagande och öppna dörrar.

Det var en härligt tid, en tid då barnen var små och det kändes lika kymigt att resa ifrån dem för en natt på hotell som det kändes härligt att ha den där “egentiden” folk pratade om...ja egentiden blev zappande på tv:n, äta lite godis och läsa lite...för att sedan sätta tänderna i utvärdering av dagens utbildning samt formera om föreläsningen något till nästa dags utbildningsgrupp.

Jag är ingen som gör samma sak två gånger om, inte helt...det blir aldrig detsamma när vi har att göra med människor, tack och lov! Min drivkraft har alltid varit att bli litelite bättre, hitta ännu bättre exempel att påvisa något fenomen med, hitta på nya övningar och samtalsingångar...osv. Jag vet, jag är en jobbig typ! Men, jag tror det är för att jag VET vad det kan göra för skillnad i människor, att jag inte stagnerar och gör på samma sätt som jag alltid har gjort och aldrig vänder på några stenar för att få ny inspiration.

Jag såg en målad sten utanför en stuga för något år sedan, och jag önskar jag hade haft en likadan. Det var målat ögon på stenen och så stod det "Snälla vänd på mig...." självklart gjorde jag som det stod....för att då läsa "åh tack, det var skönt". Så underbart, även stenar vill =) vändas på för att hitta något nytt att titta på, känna, eller bli sedd från ett annat håll....det drar igång den filosofiska delen i mig....

Jag VET att relationerna mellan lärare och elev är den aspekt med störst effekt på inlärning, enligt Hattie….och enligt dig och mig och alla vi som VET att det spelar roll hur stor investering i relationsskapande du vill lägga i för att nå så långt som möjligt med varje barn.

Vet du, det är inte så svårt, faktiskt! Det är skrämmande hur lätt det verkligen är, det är små enkla medel som gör skillnad. “Liten tuva stjälper ofta stort lass…” ett bra uttryck...men ofta använt i negativ bemärkelse för att visa hur lite som krävs för att stjälpa ett förtroende, en relation som går i kras. Vad händer om vi tänker tvärtom? Vad kan jag göra för små förändringar som kan hjälpa och ge en enorm förändring i en annans liv? Visst har vi råd i dagens Sverige att tillsammans leta upp de små enkla  bitarna som kan göra skillnad för ett, två eller kanske flera barn utan att vi gör medvetet stora förändringar?!

Vill du börja? Prova att tacka dina elever för en fin lektion ni har haft tillsammans, vilket glädjefullt arbetspass ni nyss haft, att du uppskattat era samtal eller varför inte berätta hur mycket du tycker om att undervisa så uppmärksamma och kloka unga och vad det ger dig...du kommer att bli förvånad...jag lovar att du får en eller annan som stannar upp och tar emot det...kanske just den eleven som mest av allt behövde höra det.

Vet inte hur sammanhållet detta inlägg blev för dig som läser...men för mig drog det igång många tankar på hur jag kan fortsätta temat imorgon och dagarna framöver.