Dagen innan heldag omdömesskrivning med kollegor...för vilken gång i ordningen har jag knappt ngn aning om..egentligen borde detta jobb vara rutinuppgift för oss, men blir det någonsin en rutin att bedöma elevers förmågor inom varje del av varje ämne?
Vår strävan efter mätbara synliga resultat för att kunna bocka av om den kunskap vi förmedlat har landat där vi förväntat, är stark. Men är det möjligt att ge en totalt rättvis bild vid detta tillfälle?
Varje gång jag är i denna situation känner jag otillräcklighet. En känsla av att om jag hade gjort på ett annat sätt hade jag haft en bättre chans att göra de optimala omdömena, om jag hade haft varje enskild lektion bedömd utifrån varenda av de 27 individernas framsteg.
Kunskap sker inte linjärt, även om vi haft matrishysteri ett antal år i skolvärlden, vilka förstås har fyllt sitt syfte-att bryta ner kunskapskraven för att se en progression i undervisning och förmågeutveckling. De har även varit en bra grund i planeringen av arbetsområden men täcker inte allt som sker i det finmaskiga nät av kunskapsdanande.
Genom att kunna läroplanen och grunda sin kunskapssyn och planering utifrån densamma är halva jobbet redan gjort! Det är ett cirkulärt förhållande som går som en spiral, av finaste silvertråd genom allt vi gör i skolan.
Imorgon tar jag på mig mina bedömarglasögon, skapar helheter och möjligheter för elevernas bästa, lägger framtidsplaner för nästa lärår med fokus på utveckling av HELA människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar