Något jag fastnade på i samtalet med de unga tjejerna var att de inte tycker att de fått träna sig i att tänka utanför boxen, att de tydligt känt att det alltid funnits ett svar som är korrekt och att det inte har frågats efter annat. En av dem uttryckte sig som så att allt det handlar om i skolan är att komma fram till ett svar, det rätta och att hon nu kan analysera sin egen svårighet att komma fram till beslut i vardagen...därför att tanken på att inte ha kontroll över vilka konsekvenser som kan följa av ett i hennes ögon felaktigt beslut, är ångestframkallande och något som hon hellre undviker.
Vi pratade vidare om hur relationerna till deras lärare är och båda var tydliga med att den var ickebefintlig, då de inte hade sina lärare mer än någon timme i veckan om ens det. Närheten till deras lärare fanns på låg- och mellanstadiet men var i stora hela obefintlig längre upp i systemet.
Jag blir bekymrad när jag får dessa historier berättade för mig, för det kan vara så annorlunda och borde vara annorlunda. Vi vet i oss själva och genom olika studier, ex Hatties metaanalyser att relationsfrämjande arbete mellan lärare och elever är en av de största påverkansfaktorer för skolframgång och lärande hos eleverna. Vad är det då som hindrar att vi bygger system som stödjer detta?......ja, det är nog just det...hur vi bygger system...för det är självklart svårt att förändra i grunden i ett befintligt system om vi inte har stödjande strukturer för detta.
Genom sociala medier, bloggar och artiklar läser jag om goda exempel, om hur skolan samarbetar kring exv sambedömning av elevernas förmågor för att på så sätt hålla nere antalet uppgifter eleverna ska göra och bevisa för varje lärare att de kan resonera, analysera och värdera sina arbeten. Jag ser det även på nära håll där man på högstadiet planerar tematiska ämnesövergripande perioder där NO- läraren och SO-läraren gemensamt skapar uppgifter som de bedömer gemensamt, den ena med SO-glasögon och den andre med NO-glasögon och samtidigt finns svenskläraren med och bedömer elevernas arbeten...bara för att ta några exempel. Detta ger arbetena större djup, de blir välplanerade, eleverna kan få hjälp av fler lärare som alla varit med och planerat arbetet och har gemensamma mål och jag upplever att barnen fått långt djupare kunskaper än tidigare, samt att varje ämneslärare kan stötta på just sina lektioner samt på extra studietid (studiehjälp el dyl) och det skapar utrymme för relationer mellan lärarna och eleverna då de arbetar mot gemensamma mål.
Jag vet att det är trögt att ändra ett system, men det är inte omöjligt. Om vi värnar om vår egen hälsa och de uppväxande elevernas inre självförtroende och psykiska hälsa och välmående borde det inte vara en utopi och en omöjlighet. Vi har inte råd med något annat, våra barn måste få utvecklas och komma ut genom skolsystemet som hela människor. Vi måste skapa en skola för var och en!
Nu gör vi det, eller hur?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar