De senaste dagarnas blogginlägg har gällt ungdomarnas kravfyllda verklighet med bedömning och betyg och dessa artiklar passar väl in på mina erfarenheter och tankar.
Mina blogginlägg kan du läsa här och här.
Mina blogginlägg kan du läsa här och här.
Jag är 16 år och går mitt första år på gymnasiet. Jag trivs i skolan, har bra vänner runt omkring och har precis haft en veckas påsklov. ”Jättekul”, tänker många av er då. ”Hon har tagit det lugnt, umgåtts med kompisar och slappnat av.” För det är väl så denna generation ungdomar uppfattas? Lata, okreativa, uppkäftiga, eller som fiskar i vattnet som bara följer strömmen lite sådär halvslött.
Ja, vi är trötta hela tiden. Min pappa kommer ofta in i mitt rum och säger ”på min tid” och fortsätter med en världslång historia om hans elitkarriär. Men även om vi ungdomar kanske inte höjer på våra ögonbryn så mycket mer så tar vi fortfarande åt oss av det våra föräldrar säger. Det är faktiskt av dem vi formas.
Idag matas vi ungdomar med att vi är för lata, att vi bara ligger där hemma och inte gör någon nytta. Till mitt försvar vill jag säga att ja, jag är trött, jag har ingen ork att göra extraarbeten eller på något annat sätt hjälpa till. För jag går i skolan.
Skolan bytte för ett par år sedan betygssystem. Jag tror inte att det är så många som missat det? Skillnaden är att det är betydligt svårare att få ett A, motsvarande ett MVG, idag. Det har diskuterats fram och tillbaka, och att få ett A i slutbetyg ska i princip vara omöjligt.
En annan sak vi alltid får höra är: ”Du måste ha bra betyg, du måste sköta skolan. Inget är viktigare. Du hamnar ute på gatan om du inte går ut skolan med bra betyg.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Ska jag strunta i det, rycka på axlarna och tänka att det löser sig? Min fråga är: Gör det verkligen det? Löser sig framtiden fast jag inte går ut med högsta betyg?
Jag är trött på att komma hem sent på kvällarna efter långa pendlingsturer. Stressa iväg till stallet och ordna ihop det lilla som behövs för att min mest älskade vän ska klara sig. För att sen komma hem vid elvatiden och öppna matteboken samtidigt som jag äter kvällsmat.
Det jag vill säga är att mitt påsklov i alla fall inte gick åt till att slappa. Jag har vaknat varje natt kallsvettig av ångest över mardrömmar där jag fått tillbaka prov med dåliga betyg. Jag gråter om dagarna för att jag inte förstår talet i matteboken, jag har en stor klump i magen som bara växer och växer över de nationella proven som kommer. Som hela mitt betyg hänger på. Tänk om jag inte blir godkänd? Vad ska jag ens plugga på? Min ångest över kraven på prestation är så stor att jag häromdagen kräktes av nervositet.
Jag är en vänlig flicka som går i skolan, har hästar som intresse och driver en blogg. Gör det inte omöjligt för mig att lyckas här i livet. Jag undrar: Skolverket, hör ni oss? När ni bestämmer era nya påhitt hit och dit, ser ni oss ungdomar? Hur vi påverkas och hur vi mår? Att byta betygssystem var det sämsta ni har gjort på länge. För tro mig när jag säger att det är fler än jag som mår så här. Ska jag behöva vakna flera nätter i rad av ångestattacker, gråta mig till sömns för att jag inte förstår min matte? För att mitt liv är över om jag inte klarar skolan. För den tanken dyker upp. Tänk om jag inte klarar skolan. Ett enda F och jag är kanske körd för resten av mitt liv.
Ska jag behöva ge upp det jag älskar mest i livet bara för att klara skolan? För det känns som att min blogg, där jag peppar flera tusen ungdomar, och stora företag ser potential i mig, ger mig mycket mer än all den energi det tar mig att känna mig nöjd med mitt betyg i skolan. Skolverket, jag frågar igen: Hör ni oss?
Vanessa Andersson
Vanessa Andersson skrev om att det nya betygssystemet ger ångestattacker (Åsikter 10/4). Jag skulle vilja påstå att problemet är på samhällsnivå. Man klarar sig väldigt bra på medelmåttiga betyg. Man kan faktiskt söka in på universitetet till väldigt många linjer utan ett enda A. Betygssystem byts, av ideologiska skäl och för att förhindra betygsinflation.
Som lärare påpekar jag ideligen att högsta betyg inte är ett självändamål. Målet är att lära sig så mycket man kan utan att stressa ihjäl sig (stress är faktiskt mycket negativt om man ser till hur kunskap skapas och byggs).
Vi alla, hela vuxensamhället, måste lära våra unga att det är okej att inte vara bäst jämt. Det är okej att misslyckas. Vi som är föräldragenerationerna är skyldiga till ungdomens självbild. Vi kan också förändra. Inget betygssystem i världen kan ändra på denna självbild.
Som doktorand i pedagogik så kan jag dessutom påpeka att betyg i sig inte gynnar kunskapsutvecklingen. Min personliga åsikt är att betyg är ett system vi har för att sortera. Vill vi veta vad människor kan behövs helt andra sökningssystem till utbildning och arbetsliv.
Annette Mars
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar